Chicago-taktik för nybörjare

När ska man ropa Chicago?

Chicago-utropet är spelets största gamble: lyckas du ta alla fem stick får du +15 poäng, men får en enda motståndare ett enda stick blir det −15. Grovt räknat behöver du alltså lyckas ungefär varannan gång för att utropet ska löna sig i längden. Det är också exakt botarnas brytpunkt: deras simuleringar ropar när chansen att ta alla fem stick är minst 50 procent.

Vad räcker då för en så stark hand? Du behöver kunna vinna vartenda stick, och det handlar om att hålla spelets högsta kort – ess och kung i samma färg är en bra grund, och ytterligare höga kort i handen gör saken bättre. Har du bara "några höga kort" utspridda i olika färger är utropet ett rent chansspel: varje färg du inte kontrollerar är en dörr motståndarna kan lämna ifrån dig ett stick genom.

Poängläget avgör också. Ett lyckat Chicago vinner nämligen även sista sticket: +15 i utropspoäng plus +5 för sticket (+10 med en tvåa). I klassiskt Chicago, där över 52 betyder bust till 26, betyder det att du inte får ligga för högt när du ropar – ligger du på 28 eller mer kan ett lyckat utrop slå dig över målet. Botarna vägrar ropa om utropet skulle ta dem över 52, och det ska du också göra.

Den som ropar först stänger fönstret och inleder stickspelet. Tänk därför klart innan det blir din tur: "Kommer jag att ropa om ingen annan gör det?" Den första som ropar vinner initiativet – men också hela risken. Hela regeln om utropet – gränsen, belöningarna och vad som gäller när det bryts – har en egen sida.

Bytet: behåll, eller jaga?

Efter givens start får du byta bort kort i tre varv. Grundtanken är enkel: behåll det som redan är bra, kasta det som kan bli bättre. En färgdragning med fyra kort i samma färg är starkare än den ser ut – den femte i färgen kommer oftare än man tror, och en färg ger 5 poäng. En stege med hål i mitten (som 5-6-8-9) är däremot svagare än den känns: den behöver precis ett av få kort.

Var inte rädd för att stå pat – att inte byta alls. Ett par i ess och kung är ofta bättre än att kasta fyra kort och hoppas på slumpen. Botarnas regel: en känd hand slår en lika stark slumpmässig. Byt många kort bara när handen är värdelös; byt få när handen har en tydlig riktning.

I tredje varvet ligger ett öppet kort på bordet, och det är den enda gången du vet exakt vad du får. Kan det öppna kortet komplettera din hand – är det färgen du saknar, kortet som fixar stegen – är det ofta värt att slå till, även om bytet avslöjar något om din hand för motståndarna.

Tänk också på köpstoppet: i klassiskt Chicago låses bytet vid 42 poäng. Sitter du på 40 och har en halvfärdig hand är det sista chansen att forma om den – nästa giv är den låst.

Deklarationen: "Har nån något?"

Efter varv ett och två deklarerar spelarna i tur och ordning vilka händer de sitter med – men bara den bästa deklarerade handen ger poäng, och svagare händer förblir dolda. Det gör deklarationen till ett pokermoment: en stark deklaration kan skrämma bort en starkare hand från att ens visa sig, och en passad deklaration kostar inget.

Tumregel: deklarera om handen är bland det bättre du kan vänta dig vid bordet – par i ess eller bättre tidigt, två par eller bättre sent. Har du en medelgod hand och någon redan deklarerat starkt, låt den vila: poängen kommer ändå bara till den bästa handen.

Stickspel: sista sticket är hela poängen

Här kommer nybörjarfelet nästan alla gör: att försöka vinna stick. I Chicago är det bara sista sticket som ger poäng (+5, eller +10 om det vinns med en tvåa) – övriga stick är bara transportsträckor. Att slåss om stick ett till fyra slösar bara bort dina vinnarkort.

Spela i stället som botarna: dumpa låga kort tidigt och spara ess och kungar till slutet. Kan du inte vinna ett stick, kasta ditt sämsta kort i utspelsfärgen – eller, om du saknar färgen, ett högt kort i en annan färg som ändå aldrig kan vinna sticket. När du själv leder: led med ett lågt kort, så behåller du kontrollen över vem som får spela ut nästa stick.

Sista sticket är en fälla i klassiskt Chicago. Står du på 48 och vinner sista sticket med +5 hamnar du på 53 – bust till 26. Kontrollera alltid var +5 (eller +10) landar dig, och om det bustar dig: lägg dig. Spela bort ditt högsta kort som inte kan vinna sticket, eller bluffa bort en färg du saknar. Tvingas du vinna ändå, undviker botarna i den situationen att vinna med en tvåa – då blir bonusen +10 och busten värre.

Om en motståndare ropat Chicago är din uppgift enkel: ta ett enda stick. Botarna kastar sig över varje tillfälle att bryta, eftersom brytarbonusen (+10 i klassiskt) och skadeglädjen är dubbel. Spela därför aggressivt högt så snart du kan ta hem ett stick – det är hela ditt uppdrag.

Poängjakten: räkna baklänges

Eftersom vinsten kräver exakt 52 (i klassiskt) handlar slutspelet om att landa rätt, inte om att samla så mycket som möjligt. Räkna baklänges: vad behöver du? Står du på 44 behöver du +8 – alltså fyrtal, eller en kombination av handpoäng och sista sticket. Står du på 47 är sista stickets +5 perfekt; står du på 49 är det en fälla.

I husregler, där 52 eller mer vinner, gäller motsatsen: då ska du alltid ta sista sticket, och ett Chicago på 45+ poäng är nästan alltid rätt. Varianten avgör alltså hur du spelar slutet – se vår guide om varianter för vad som gäller vid ditt bord. Vill du slippa papper och penna helt? I appen räknas poängen automatiskt.

Läs mer